När pappa skulle dö använde jag kameran för att ta mig genom dagarna. Vi satt fyra dygn bredvid honom för att hjälpa honom att inte känna sig ensam på sin resa in i döden. Under de timmarna tog jag många bilder. För att inte glömma. För att minnas hur det var för det var stundvis väldigt jobbigt och jag kände att jag inte kunde ta till mig allt.
När jag sedan gjorde en fotobok över 2016 var det självklart att ha med en del av bilderna. Jag är väldigt glad att jag tog många bilder för de är väldigt vackra. Vackrast i hela boken. Det syns att jag var noga med att ta fina bilder. De är inte skakiga utan skarpa och berättar berättelsen om pappa och döden.
I huvudet på Zoila 
Jag håller med, vill inte glömma känslorna under den veckan jag satt i dödens väntrum. Jag har inte många bilder men de jag har vårdar jag ömt.
GillaGilla