Att lyckas

on

Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar att zumba. Jag får energi av Zumba. I alla fall har det varit så. Men sedan det verkligen blev skit med sjukskrivning och sånt så har det inte varit så. Det har varit en stor sorg. Att inte få den där endorfinkicken det brukar ge mig att träna till latinolåtar. Utan istället ge upp för att hjärnan inte kommer ihåg eller fattar koreografin. Ge upp för att kroppen är så slut av att inte göra något så den inte orkar genomföra det enklaste passet zumba. Misslyckas och känna sig helt värdelös istället för att känna glädje. Bryta pass för kroppen inte orkar utan jag nästan spytt. Gråta på pass för hjärnan inte fattar vad kroppen ska göra för rörelser. Pass med koreografier som jag tidigare kunnat göra typ i sömnen. Det har varit enormt jobbigt. Att backa av. Inte gå på pass. Låta kroppen och hjärnan vila istället genom en promenad. Slicka mina sår och försöka komma i balans utan träning. Fick rådet att gå på enklare pass. Kände hur det brände av misslyckande i kroppen. Men tänkte att det får vara så. Så jag har gått på enkla pass. Och tyckt de varit svåra att följa med i. 

Men så i lördags hände något. Mer än halva passet hade gått och jag fick inte till det ordentligt. Men så mitt i en låt hände det. Jag vet inte vad som hände, om det var fysiskt eller psykiskt. Men jag kände det tydligt. Något hände i huvudet. Som om något hoppade rätt. Som om hjärnan helt plötsligt tog fram rörelseminnet och hakade i det. Och plötsligt kom jag ihåg. Kroppen gjorde allt rätt. Allt stämde! 

Så då bestämde jag mig. Idag skulle jag gå på det svåra passet. På det som inte visar någon mercy. Jag skulle testa i allafall. Se om jag är redo. Om hjärna och kroppen läkt tillräckligt. 

Fötterna gjorde som jag ville. Hjärna förstod rörelserna och jag kunde alla rörelser utom en enstaka. Allt satt. Fatta den känslan efter månader av nederlag. Jag började nästan gråta igen mitt i passet, men av lycka istället! Jag fattar att det kanske är en engångshändelse. Kanske gick det bra idag för jag bara jobbade i en dryg timme hemifrån. Men ändå. Det finns där. Hjärnan är inte helt paj. Den har lagat sig lite. Bara att veta en sån sak. Lycka. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s