Död

on

Efter 4 nätter av vakande över pappa gav han till sist upp och dog. Kl 03.00 natten till söndagen den 21 augusti blev det plötsligt tyst. Och sedan fanns han inte mer. 

Jag har aldrig vakat förut vid någons dödsbädd. Att som 40-åring känna sig som att vara 10 år igen och helt plötsligt inte veta något om skillnaden mellan liv och död var konstigt. Efter dessa dygn kan jag bara konstatera att det pratas för lite om döden. Om vakande. Om den sista tiden, och då menar jag den sista tiden innan det kommer till vård i livets slutskede. Hur kroppen när det närmar sig ställer om sig till att dö. Alla tecken som finns där som jag under någon av nätterna checkade av från det lilla häfte vi fick när pappa gått in i sin djupa sömn. 

Det har varit fyra nätter som jag nu i efterhand inte fattar hur jag och mamma orkade. Men det gjorde vi. Att varje minut, faktiskt varje sekund, tro att ”nu dör han, det här är hans sista andetag” i 3,5 dygn. Att sätta kroppen på katastrofläge under så lång tid är en enorm utmaning för hälsan. Under de här 4 nätterna sov jag 6 timmar. 

Men jag var där. Jag fanns där. Jag kramade, strök hans kinder, strök hans hand, fixade med hans mun, baddade hans panna när han fick feber( i slutet kan inte kroppen längre styra sin egen temperatur, det pendlar mellan feber, normal och kyla.) Jag pratade med honom om allt kul vi gjort när jag var liten. Jag skulle inte byta ut de senaste dygnen fast de var de jobbigaste i mitt liv. 

Jag kan inte nog förklara hur tacksam jag är mot personalen som jobbat med pappa under dessa jävliga dagar. Läkare, sjuksköterskor och personalen på äldreboendet har varit fantastiska. Helt otroliga. De har behandlat pappa med sådan respekt och tagit hand om mamma och mig på ett makalöst sätt. De har svarat på frågor så gott de kunnat, de har småpratat om ditt och datt med oss när vi behövt det som mest. Vi har fått kakor, te, mat, frukt, mackor dygnet runt, hemgjorda pajer och de har sett till att få ut oss och gå korta promenader så att vi skulle orka. En av tjejerna hade till och med köpt laktosfri glass till mig för att få till hennes hemlagade äppelpaj! De är hjältar. Allihopa. 

Den sista kvällen såg jag vid 23 att andningen ändrades. Från regelbunden med 7 andetag och sedan andningsuppehåll i ca 30 sekunder till en blandning som jag inte kunde se något mönster i. All andning hade under tidigare tid gått att hitta mönster i. Mamma väckte mig 02.20 och sa att nu närmar det sig nog. Jag gick upp men jag tyckte det lät lika som när jag somnade en timme tidigare. Vid 02.50 sa mamma åt mig att lägga mig på sängen igen. Jag slumrade till men slår upp ögonen av en öronbedövande hög tystnad. Jag kommer ur sängen fort och rusar bort t pappas säng. Jag kollar hans puls. Känner Ingen. Jag tar honom på kinden. Då kommer den. Den där sista utandningen. Och så faller huvudet åt sidan. Och sedan finns han inte mer. 

Vi går ut och personalen gör i ordningen honom. Tar på honom de kläder han ska ha när han begravs. Jag kommer aldrig aldrig aldrig glömma hur otroligt både hjärtkrossande och enormt vackert det var att komma in igen i samma rum som nyss var fylld av rosslingar, svettlukt, grejer för hans omvårdnadnad och sängen vi turats om att sova i. Där låg han i samma säng men något hade hänt. Det var ett annat rum. Ett så otroligt lugnt och fridfullt rum. Jag har aldrig känt ett rum som varit så (jag hittar egentligen inget ord på det för det var så annorlunda) stillsamt och tomt. Han var så otroligt fin i sina kläder. De hade lagt blommor runt honom. Hans skor stod nedanför sängen. Min kamera låg bredvid honom. Hans hatt likaså. Ett ljus var tänt på bordet och Keiru och Inti stod bredvid honom på ett kort han ville ha med sig när han flyttade t korttidsboendet. Det var så oerhört vackert. Och oerhört smärtsamt för det var så tydligt att pappa själv inte fanns kvar. Det var bara ett skal, en kropp som låg där. Pappa var borta. Pappa var död. 

Annonser

3 kommentarer Lägg till

  1. frokenjohanna skriver:

    ❤️

    Gilla

  2. Toned Diamond skriver:

    Håller med om att många vet och pratar för lite om döden. Och ändå är den alltid bara ett hjärtslag eller några hjärnaktiviteter bort. Måste ändå vara skönt för själen att bli fri från kroppen. Att slippa begränsas och förhindras.

    Gilla

  3. N skriver:

    Vackra ord

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s